elin

sedan sist: jag har legat i många hostelsängar, suttit på många tunnelbanor, gått på många gator och försökt strukturera upp fladdriga tankar, lugna ett bultande hjärta och tona ner överväldigande enorma känslor. försökt förstå och landa i vad som hela tiden pågick omkring mig, inuti mig.

under en månads tid har jag besökt 9 olika städer i europa. jag har häpnats över vackra tjeckiska landskap, blivit friad till av brittiska grabbar, sett äkta picasso, degas och monetmålningar, dansat till love her madly på klubb i berlin, druckit champagne ur kåsor, blivit förälskad i budapest, kastat kondomer på unga polska katoliker som bar på plakat med bilder på blodiga foster, fått come on eileen sjungen till mig en miljon gånger, stött på dubbelgångare, vinkat till den holländska kungafamiljen, sprayat graffitti i övergivna områden i amsterdam, glömt bort att se eiffeltornet och med jämna mellanrum drabbats av omotiverade lyckorus.

men så finns det andra dagar också. dagar då man kliver av metron i paris och möts av ett milslångt demonstrationståg, med 150 000 peppade, glada, vinkande människor i alla åldrar. så man frågar någon vad det är som är på gång, vad händer, vad demonstrerar de mot? och man får svaret att de tågar för att de är emot den nyligen införda lagen som tillåter homoäktenskap samt homoadoption. det var med andra ord den mest vidriga typen av något man kan kalla för glad folkfest. och det enda vi kunde göra var att stå på sidan, titta på, ha ont i magen och gråta för att det finns så många bakåtsträvande, intoleranta personer. 

och så blev vi utslängda från père lachaise cemetery eftersom det inte är tillåtet att dricka rödvin direkt ur flaskan där. vi hann dock skåla med både oscar wilde och jim morrison innan vi blev uteskorterade av en vakt som svor att om vi skulle komma tillbaka så tillkallar han polisen.

 

och på frågan "hur var tågluffen då?" tänker jag bara vråla tillbaka "DÖNER KEBAP! SCHEISSE!" och slå näven i bordet.