she might think that I've forgotten her, don't tell her it isn't so
att den finns kvar, den här platsen. jag tänker på den som en bortglömd gammal jordkällare. mm, det funkar alltid att jobba med liknelser. hyllvis med glasburkar med konserverade päron. vänner jag inte längre hör av. personer som inte finns längre. personer som är föralltid sexton, nitton, tjugoett. när victor kysste mig under en bro, härmade fyrverkerier, vi delade vantar. den här platsen är full av ögonblick som koncentrerats, blivit ord som fått en plats att leva kvar på. oändligt runkmaterial för en nostalgiker. vad skulle jag minnas om jag inte skrivit? inte ett skit, förmodligen. ibland saknar jag den typen av skrivande som jag ägnade mig åt här. men, och det här är viktigt: det är något så jävla skavigt över att skriva saker om sig själv som kan läsas av andra. jag börjar upptäcka den här grejen med att vara för gammal för vissa saker. det här är en sådan sak. ja. okej, en sak till bara. lilla känslan, stora locket.
let's go out and find the ocean 'cause I think we need a swim
vi har hängt ihop i över två år nu, jompayo och jag. det är ju egentligen en himla evighet. men jag är verkligen så jävla tvärsäker, varje dag. allt har blivit bättre sen den där morgonen då vi stod utanför stans vidrigaste uteställe och jag höll hans huvud mellan mina händer och sa "kan du inte bara fatta att du tycker om mig. och att jag tycker om dig med".
you know I still run this thing like a dance hall queen
när jag inte pluggar rockhistoria, ger mig ut på nattliga stöldrundor med malin, studsar på promenader, livskrisar eller kliar john i skägget, så funderar jag en del på det här med identitet, tillhörighet, sammanhang. att landa i sig själv. eller kanske snubbla i sig själv och slå ut framtänderna mot trottoarkanten, vad vet jag om sånt egentligen. inte mycket. något jag däremot helt bombsäkert vet, det är att jag, emma knyckare och edward blom skulle vara världshistoriens bästa kompisgäng.
we're having drinks at heaven's gate
bäst just nu är att jag är kär i en person som lärt sig älska bonde söker fru och sitter bredvid mig i soffan varje onsdagskväll klockan 8 och klappar händerna av förtjusning.
nelson mcguire he's the same age as I though he looks and appears to be older
har skaffat mig en ny sorts vardag. det är ovant, men det var bannemig på tiden. jag jobbar mindre, lär mig mer och går och lägger mig i tid. och så finner jag lyckan i mitt kök en vanlig sketen söndagkväll över korvstroganoff och ris.
I get adrenalin straight to the heart, I feel like Uma Thurman post-overdosing kick start.
jag hänger ut genom fönstret på nätterna och djupandas höstluft, tvättar bort snusfläckar från mina lakan, börjar plugga genusvetenskap, drömmer om berlin, plockar ihop mitt liv och flyttar till en skokartong på 25 kvadrat. och så hänger jag såklart en hel del på rosa fluffiga moln med det där skägget som jag tycker om.
allt faller på plats.
I'm yours to keep
vi slår förmodligen alla rekord i löjlighet när vi äter glass ur samma skål, håller hand på ica och pratar (skämtar) om att flytta till landet och skaffa några skäggiga bebisar. men jag gillar det. gillar oss. och jag är så vansinnigt glad. så jävla kär. och just nu är det allt.
an older version of me, is she peverted like me? would she go down on you in a theatre?
har ätit 7 clementiner på raken, njutit av de senaste dagarnas spöregn, maratondrömt mardrömmar och pratat om precis allting förutom den enda saken jag borde prata om.
saker jag finner vansinnigt intressanta 03.00:
valrossar
anoftalmi
och så skägg. givetvis.
caring is creepy
försöker vara snäll, och ta hand om mig själv, och tvätta håret. har hittat mig ett nytt favoritband, som släppt en rakt igenom perfekt debutplatta. man tackar. och jag vet inte vad som hände, hur det hände, eller när det hände. men det som var ett varken eller har nu blivit något annat. det kan bli spännande det här, eller också blir det bara pannkaka. jag gillar visserligen pannkaka. med sylt och grädde.
the paramedic thinks I'm clever cos I play guitar, I think she's clever cos she stops people dying.
oj, hoppsan.
I got to ramble
oroshjärtat slutar dunka, jag reser mig upp och slår på led zeppelin på högsta möjliga volym. jag är inte såhär hård egentligen, men jag har blåmärken över armar och ben och ser ut som om jag varit i en brutal fight. det var vad någon sa, iallafall. jag bara garvade och höll med. det är rätt soft allting just nu, även om jag glömmer bort det ibland.
åker till schweiz snart också. till den bästa personen jag vet. bara det får ju hjärtat att slå kullerbyttor.
come loose your dogs upon me and let your hair hang down
lever sen ett tag tillbaka i en rätt så ovan känsla. jag har lite ont i magen, kan inte sluta lyssna på telephone med lady gaga och beyoncé, dansar på jobbet och har inte ett dugg dåligt samvete för ett 8 dagar gammalt sms som jag ännu inte svarat på och nog faktiskt inte heller kommer att svara på överhuvudtaget när jag tänker efter. något har hänt helt enkelt. och I didn't see it coming, som somliga säger. kan det vara en liten fjäril som skaver kanske.
every cell in this body has been replaced since I last saw you but the memory is in the DNA and through the vessels and veins weaves a halo round the brain. every little hair knows your name.
längtar tills livet blir en smula mindre stormigt och mer harmoniskt, mellanmjölk. jag kan nämligen inte hantera något som går utanför mina rutiner och mönster just nu. häromdagen kom ett blomsterbud till jobbet med 10 röda rosor till mig. det är flippat. och jag flippade. känner mig rätt så hjärndöd, understimulerad och har näsblod alldeles för ofta, fast för det mesta är livet rätt så himla kalas ändå. när mina fina vänner slirar hem till norrköping igen, när man springer in i en gammal kärlek på city gross och när jag skruvar ur en och annan glödlampa på pubtoaletter med my. och så var det en fredagkväll då jag satt ensam och svinfull på nattens sista spårvagn och insåg att ingenting i hela världen spelar någon roll alls så länge vi har varandra. sen kräktes jag hela natten.
saknar att dekorera den här personen med mitt hår. saknar den här personen, ofta.
"förlåt jag trodde det var någon annan"
det finns kvällar då man ramlar över sånt här. och på mindre än en sekund backar vi bakåt i tiden, både månader och år, och är tillbaka någonstans där en person planterade frågor i mitt huvud, fjärilar i min mage och frön i mitt bröst. det var självklart, och kanske även oundvikligt. jag trivdes till och med i min frustration. en stund. sedan kraschades vi in i en betongvägg. det hela var hopplöst, skitjobbigt och sanslöst romantiskt. cheezy. japp, det var det. nu mår jag lite illa.
antal vettiga anledningar till att jag inte badar badkar, jämt: 0
I'm not the one holding you hostage, squeezed inbetween my lips.
den nionde jobbdagen i rad inser jag att jag har tillräckligt mycket pengar sparade för att rymma exakt vart jag vill på relativt obestämd tid. det var ju exakt såhär det skulle bli, och ändå är jag mest förvirrad och trött och köttfärs i hjärnan. behöver en spark i röven, en flygbiljett, lite genuin jävla vilja och en smula ork.
och så ibland, bara ibland, funderar jag på hur saker ska bli när vi slutat sjunga på sista versen. men det har jag oftast inte tid med.
på repeat:
a young girl in a parking lot was preaching to a crowd, singing sacred songs and reading from the Bible.
söker rötter, rätt ton och uttryck. målar min lilla bubbla i alla färger och är glad. i all sin enkelhet. behöver inte banka in vett i skallen, blanda brutala dödsgroggar eller bädda in mig i sockervadd. gillar tillvaron för tillfället, mycket. gillar att sjunga högt med pulp, moody blues och paul simon. gillar att heta älskling i rebeccas mobil. gillar att det är höst varje natt nu för tiden. gillar att ligga i en säng och prata med någons katt.
men så tappar jag det ibland också såklart. blir nervös, slår ner flaskan med linsvätska på golvet, skrattar hysteriskt och knappar in bankkoden i telefonen när jag ska ringa till mamma. ibland, alltså. "be careful his bowtie is really a camera".
and it feels like we only go backwards darling.
saker jag gör men inte borde:
vattnar mina blommor med linsvätska
hänger med grabbar som har katt
grinar när jag tänker på min bästis
klampar sönder sköra relationer
visar brösten för förbipasserande cyklister
och detta är något alla borde älska brutalt och villkorslöst.
och detta är något alla borde älska brutalt och villkorslöst.
I took the polaroid down in my room, I'm pretty sure you have a new girlfriend. it's not as if I don't like you, it just makes me sad whenever I see it.
det har varit festival och spårvagnsstrejk i norrköping.
jag har fått alla mina fördomar bekräftade
känt mig som 17 år igen
pratat med martin schibbye och johan persson
(och även med mina nya krukväxter, så de mår bra och inte dör)
och framförallt, diskuterat skägg.
kom nu ketchup, så går vi. WLUUUHUHU
yesterday I saw you kissing tiny flowers
är gladare än jag varit på svinlänge. har varit i grekland, bara lyssnat på moody blues och led zeppelin, skickat löjligt viktiga mail till museum, lyssnat på regnet, levt rövare och luktat på kaprifoler mitt i natten. men så en lördagseftermiddag i ett svagt ögonblick rubbas harmonin och jag panikgrinar gömd på en toalett på arlanda. det finns sådant som är större än vi någonsin kan föreställa oss eller förstå. och i samma sekund jag glömmer bort det, gör det sig påmint.
just det, har ett nytt favoritord
just det, har ett nytt favoritord
protestknulla.
we are the goals in your machine and we are the sentence of the dream. we say hello to say goodbye, we are the soundtrack of your lives.
sedan sist: jag har legat i många hostelsängar, suttit på många tunnelbanor, gått på många gator och försökt strukturera upp fladdriga tankar, lugna ett bultande hjärta och tona ner överväldigande enorma känslor. försökt förstå och landa i vad som hela tiden pågick omkring mig, inuti mig.
under en månads tid har jag besökt 9 olika städer i europa. jag har häpnats över vackra tjeckiska landskap, blivit friad till av brittiska grabbar, sett äkta picasso, degas och monetmålningar, dansat till love her madly på klubb i berlin, druckit champagne ur kåsor, blivit förälskad i budapest, kastat kondomer på unga polska katoliker som bar på plakat med bilder på blodiga foster, fått come on eileen sjungen till mig en miljon gånger, stött på dubbelgångare, vinkat till den holländska kungafamiljen, sprayat graffitti i övergivna områden i amsterdam, glömt bort att se eiffeltornet och med jämna mellanrum drabbats av omotiverade lyckorus.
men så finns det andra dagar också. dagar då man kliver av metron i paris och möts av ett milslångt demonstrationståg, med 150 000 peppade, glada, vinkande människor i alla åldrar. så man frågar någon vad det är som är på gång, vad händer, vad demonstrerar de mot? och man får svaret att de tågar för att de är emot den nyligen införda lagen som tillåter homoäktenskap samt homoadoption. det var med andra ord den mest vidriga typen av något man kan kalla för glad folkfest. och det enda vi kunde göra var att stå på sidan, titta på, ha ont i magen och gråta för att det finns så många bakåtsträvande, intoleranta personer.
och så blev vi utslängda från père lachaise cemetery eftersom det inte är tillåtet att dricka rödvin direkt ur flaskan där. vi hann dock skåla med både oscar wilde och jim morrison innan vi blev uteskorterade av en vakt som svor att om vi skulle komma tillbaka så tillkallar han polisen.
och på frågan "hur var tågluffen då?" tänker jag bara vråla tillbaka "DÖNER KEBAP! SCHEISSE!" och slå näven i bordet.
