elin

längtar tills livet blir en smula mindre stormigt och mer harmoniskt, mellanmjölk. jag kan nämligen inte hantera något som går utanför mina rutiner och mönster just nu. häromdagen kom ett blomsterbud till jobbet med 10 röda rosor till mig. det är flippat. och jag flippade. känner mig rätt så hjärndöd, understimulerad och har näsblod alldeles för ofta, fast för det mesta är livet rätt så himla kalas ändå. när mina fina vänner slirar hem till norrköping igen, när man springer in i en gammal kärlek på city gross och när jag skruvar ur en och annan glödlampa på pubtoaletter med my. och så var det en fredagkväll då jag satt ensam och svinfull på nattens sista spårvagn och insåg att ingenting i hela världen spelar någon roll alls så länge vi har varandra. sen kräktes jag hela natten. 

saknar att dekorera den här personen med mitt hår. saknar den här personen, ofta.